Something

En dag med ångest igår. Jag vet inte vad jag ska göra. Det är nästan så jag inte står ut. På kvällen sprang jag i alla fall på bandet och sedan såg vi på Mello (suck för detta eviga tjöt..).

Idag var jag i kyrkan. Sen fikade jag hemma med Andrew. Och så en promenad med Spiken. Nu har vi käkat lax och snart ska vi träna. Ikväll ska jag se Äkta Människor.

Jag känner mig ensam. Eller isolerad. Nej, vet inte vad jag ska kalla det. Jag har ju min älskade Andreas, men jag menar när han inte är hemma. Och ja, antar att jag behöver fler att vara med än en. Eller? När det är jobbigt är det så svårt att ringa någon, även om jag vet att det finns folk jag kan ringa. Och så vet jag inte vad jag ska säga. För jag orkar prata.
Och jag har alltid, eller så länge jag kan minnas, haft svårt för att ta kontakt med folk och typ fråga om nån vill umgås. Eller prata. Jag vill inte vara i vägen. Jag är rädd att få ett nej, eller ännu värre, att den jag frågar vill säga nej, men inte kan med riktigt. Eller nåt. Så har det som sagt alltid varit, även när jag var liten och man skulle leka. Inte många som jag inte känt så med. Och det är inte andra det är fel på, det är bara jag som är feg.
Det är inte alltid lätt att bo så långt från familjen och så. Innan hade man ju ändå folk runt sig, för det mesta. Dock umgicks jag ju inte så mycket med folk innan heller. Men ja..

Åh. Vet inte var detta kom ifrån, eller om jag borde skriva det alls. Eller om det kom fram rätt.
Jag litar inte riktigt på mig själv när jag mår såhär.