Jag orkar inte. Det är bara grått inom mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag orkar inte göra något. Jag har ingen lust. Det känns som att allt går långsamt i huvudet. Som att jag inte kan tänka, fastän det är vad jag gör mest. Gråten klumpar sig i bröstet och orkar inte ut. Det är ett hål, tomt, gapande, kallt. En känsla av meningslöshet. Hjälplöshet. Hopplöshet. Jag vill sova och slippa vakna. Men jag vill inte dö. Vill bara vila. Få kraft. Leva i en annan värld, som inte är som denna.
Och det känns overkligt. Händer detta på riktigt. Som att jag inte är i mig själv. Är jag verkligen här, är jag med? Jag minns inte vem jag var, vet inte vem jag är. Är det mig det är fel på? Passar jag bara inte in? Är jag dålig på att leva? Är jag bara vek?
Hur blir det bra? Blir det bra? Går det? Är det möjligt? Hur ska jag göra? Vad krävs? Orkar jag? Vill jag? Vem vet vad som är rätt? Ska jag veta? Eller andra?
Jag är ett spöke, en grå klump. Ändå vill folk ha med mig att göra. Tänkt om de tröttnar. Inte orkar. Jag förstår inte vad de ser i mig. Blir rädd att förlora dem. Förtjänar dem inte. Rädd att vara svag, liten. Ändå är det allt jag är. Vill inte belasta, besvära. Det är det jag gör. Jag vet det, även om de säger att jag får. Jag är så rädd. För allt. För livet. För mig själv.
I den här känslan är jag helt ensam. Jag vill prata, men vet inte med vem. Vet att de finns, men orkar inte ta steget. Orkar inte förklara, beskriva. Allt är så svårt.
Det skär i mitt bröst. Smärtan, ångesten, tomheten, mörkret. Vill att det ska ta slut. Vill skrika, slå. Istället är jag tyst och allt blir större, värre och jag blir tröttare. Och jag kan inte beskriva det alls. Vill inte överdriva. Vill inte förminska. Vet inte om det är på riktigt.
Jag vet om man skriver "jag förstår" så tycker den inte som får det att den förstår inte alls. Så jag skriver jag har vart med om liknande hela förra året, det är tungt man vill inte och det enda man vill göra är att sova och inte finnas till. Även om det är svårt måste man se på det ljusa i vardagen att det var fint väder, att man klarade av uppgiften man skulle göra och först och främst man får känna så här, det finns inget rätt eller fel på hur man borde vara. En dag kan man vara på väldigt glatt humör och hela livet lever för en och nästa är det som en brunn. När man är i det mörkaste och längst ner i brunnen går det inte djupare då kan man börja klättra Maria!
SvaraRaderaMaria jag tror ingen tycker att du är en börda och om de tycker det så är de sämre, för en vän ställer upp för en i alla väder hur långt och högt upp den personen är. Det är svårt att få ut de tankarna ur huvudet att man inte kan ringa vännerna för att få hjälp med en tung dag/natt men det är bättre att ringa den vännen och prata , få en på andra tankar för tankarna blir värre när man inte har någon som kan få en på andra tankar, bra tankar.
Maria, jag tänker, hitta en glöd som får dig att glöda, något helt annat som man aldrig har testat, som inte är vardagligt för dig. Man kan hitta massa på internet, t.ex stjärnskådning som får vara ditt och ingen annans, som man längtar till när man är ensam, om man inte får tag på någon som kan få en på andra tankar. det som är bra med internet är att man kan sitta framför en skärm, man kan vara ensam men ändå vara så många, man behöver inte ta sig någonstans.
Det bästa man kan tänka på när man är på botten är man får vara nere/deppig men man skall alltid veta att glädjen,vännerna, familjen finns där för alltid och kommer alltid tillbaka. Det finns inget rätt eller fel hur man skall bete sig,tänka och känna. Känner man sig nere får man göra det, känner man sig glad får man gör det!
Du finns <3
Anna
du finns och du spelar roll, du är lika vacker på insidan som utsidan.
SvaraRaderagnagande känslor är pissiga känslor, och det där med att kunna öppna sig är svårare än vad folk tror. man det hjälper.
jag är kass på att prata om jobbiga grejer, sämst på att öppna mig så att saker och ting ska "kännas lättare". men ibland tvingar jag mig själv litegrann, och fastän det är svårt att inse det, så blir det bättre när man försöker se de där små fina sakerna i livet, och kanske inte bara de uppenbara.
vaje gång jag tittat på dig är det med en lite gnutta avund i blicken.
för ditt utseende, (ganska så självklart), för din motivation och starka vilja (som du kanske inte själv alltid ser) och för din utstrålning. man blir ju alltid glad när man ser dig.
konstigt kanske att jag skriver det här.. men det blir bra, det blir det.
kram